Tillverkningen av träkol, kolning, har gamla anor. För att få träkol för hemsmide kolade man i en grävd grop marken, som var ca 1 ½ meter djup. I gropen lade man finhuggen torr ved. Man började med att antända en mindre vedmängd i botten av gropen. Då veden började brinna häftigt, dämpades den med påfyllning av mer ved, tills gropen var fylld med råge. Sedan täcktes veden med grästorvor. Efter ett till två dygn kunde kolen tas ut. Tekniskt innebär kolning att man upphettar trä till 500-600 grader. Då förgasas vedens flyktiga beståndsdelar och avgår. Kvar blir vedens innehåll av kol (90%) blandat med syre, kväve och salter. Vid kolning i mila tillvaratas inte vedens flyktiga beståndsdelar. Däremot kan man tillvarata dessa vid kolning kolugnar. I och med att järnbruk etablerades behövdes träkol i mycket stora mängder. Under början av 1900-talet förbrukade järnbruken i Sverige mellan 4 och 5 miljoner kubikmeter träkol per år. Fram till andra världskrigets utbrott sjönk förbrukningen till 1 miljon per år, för att åter öka till 5 miljoner under krigsåren. Den lägre förbrukningen före kriget berodde på att man alltmer övergick till koks. Under kriget åtgick även stora mängder träkol för gengasdrift av bilar och bussar. Efter krigsslutet minskade användningen av träkol kraftigt. Idag används träkol huvudsakligen som grillkol.

Milan i genomskärning. Bordstake A, tvärträ B, tändtrumma C, stödben D, täckning av trumma E, ristäckning F, stybb G, block H, rymning= draghål I, riktstång P, rökkanal RK, eldstad S, plats för skorsten T.

Den äldsta formen av kolmila, liggmilan, anses härstamma från medeltiden. Till liggmilor användes grov ved i långa längder. Det grova virket rullades in på milan. Under den liggande veden fanns ett underlag av slanor för att få bra drag under milan. Liggmilan var arbetskrävande. Den hade tre lodräta sidor som man måste bygga upp väggar på för att stybben skulle ligga kvar. En senare typ av liggmila, Österbymilan, byggdes upp så att stödväggar ej behövdes. Liggmilor anlades på en svagt sluttande kolbotten. ”De kolar saktare, men lugnare”, enligt en gammal kolare.

Kolningsprocessen

Värmen i kolmilan alstras genom förbränning under begränsad lufttillförsel, veden kolas. Den zon där kolning pågår, hindrar luftens tillträde till redan färdiga träkol. Om det blir ett avbrott i kolningszonen, kan luft nå de färdiga kolen. Dessa börjar då brinna så att ett hålrum, sk frät, uppstår. Öppnar sig hålrummet uppåt kan hela milan brinna upp. Det hände ibland att kolaren trampade ned i ett frät och brann upp. Kolaren måste därför med milspett och klubba hitta begynnande frät, för att fylla dem med ved och åter täta stybben. Innan milan blivit varm, kondenseras i milgasen ingående vattenånga på de kalla vedytorna. Kvar blir en explosiv gas. Antänds denna inne i milan, sker en explosion, milan slår. Stybben som täcker milan kan då kastas av. Det gällde då för kolaren att snabbt skotta på stybben. Annars brann milan upp och därmed kolarens arbetsinkomst!

Kolved höggs på våren

Att göra en kolmila krävde mycket arbete. Kolveden höggs på våren, torkade under sommaren för att kolas under hösten och förvintern. Vissa kolare kunde ha flera omgångar milor och kolade under hela vintern. Ursprungligen togs kolveden ut genom kalavverkning. Då grövre träd fick värde som sågtimmer, och senare även massaved, användes avfallet efter dessa avverkningar, samt klenare gallringsvirke, till kolved.

Milan reses

Platsen för milan, kolbottnen måste vara tät och torr. På denna läggs syllar av kolved radiellt. Ovanpå dessa läggs en rost av smala kolvedsklampar. Detta för att få jämnt drag och fullständig kolning ner till milans botten. I resmilan staplas kolveden stående runt en centralstock. Denna kallas bordstake eller kung och stöttas av tre bordstakben. I centrum av milan lämnas en öppning ner till botten kallad tändtrumman. Denna fylls vid tändningen med ved. Vid bordstaken fästes en riktstång. Mot denna riktas veden in, för att tyngdpunkten skall falla i centrum. Om tyngdpunkten förskjuts vid in- resningen, kan milan vridas omkull. Veden reses så kompakt som möjligt, med toppändan uppåt, för att få milans sidor att luta inåt.

Granris och ovanpå stybb

En normalstor mila innehåller 120-150 kubikmeter travat mått ved. Då milan är färdigrest, täcks den med ett tjockt lager granris. Ovanpå granriset läggs ett ca 25 cm tjockt lager av finkornig mineraljord. När jorden använts flera gånger blir den svart av kolpartiklar och kallas stybb. Denna stybb hålls kvar på milans sidor med block, gjorda av träkluvor med en iborrad slana stödd mot marken. Två eller tre rader på olika höjd behövs. Dessa kallas blockringar.

Mera kol på kortare tid

Vid Gammelkroppa kolarskola förbättrades resmilan på 1930-talet genom att leda ut den heta milgasen genom en skorsten, placerad vid sidan av milan. Genom att den heta milgasen nu tvingades passera okolad ved, värmde den och torkade veden. En skorstensmila ger därför mera kol med högre kvalité. Dessutom halveras kolningstiden. År 1916 hölls” Jernkontorets äldsta kolarskola” här i Siljansfors.

All text & bild på denna sida är från guideboken om Siljansfors skogsmuseum & järnbruksminne

Tillbaka till kartan