|
Redskap för avverkning |
|
|
När skogsbolagen på 1850-talet började avverka sina inköpta avverkningsrätter, saknade befolkningen runt Siljan vana vid timmeravverkning i stor skala. De redskap man förfogade över lämpade sig bättre för hemkörslor och kolved. Bolagen anställde därför värmlänningar, som hade bättre vana och redskap. Längs Klarälvsdalen hade nämligen timmeravverkningarna börjat långt tidigare. Ortsborna blev anställda Hästägare från Värmland blev således bolagens första entreprenörer. Dessa anställde ortsbor, som genom att arbeta jämsides med värmlänningarna, lärde sig drivningstekniken. Den sk Mora kälken härstammar från Fryksdalen, men tillverkades under lång tid i Mora. Även huggarnas redskap var få och primitiva. En yxa och en vändhake, som tillverkats av bysmeden, var enda utrustningen. Såväl fällning, som kvistning, kapning och barkning utfördes med yxan. Med vändhaken vändes grova stockar vid kvistning och barkning. Att enbart använda yxan som arbetsredskap var tidskrävande, men innebar också virkesförluster vid kapning. Arbetsgivarna var därför angelägna om att såg användes. De första stocksågarna, som kom från USA, var långa och bredbladiga och krävde två mans betjäning.
|
|
 |
 |
| En månadslön för en stocksåg. Sågarna var emellertid så dyra, att nästan ingen hade råd att köpa dem. År l844 kostade en ny såg motsvarande 20 dagsverken a 12 timmar! Man sökte sig därför till lokala lösningar. Av en uppteckning från Sollerön framgår att man hemtillverkade egna stocksågar av inköpt ”valsarplåt”, eller genom att välla ihop ett sågämne av de plåtbitar man kom över. ”Dä va sågar dä”, som det står i uppteckningen. Först i slutet av 1800-talet var stocksågar i allmänt bruk i de svenska skogarna. Även yxor importerades från USA. På 1870-talet startade dock industriell yxtillverkning i Sverige. Strax före sekelskiftet började man sälja USA-tillverkade enmanssågar. Med denna timmersvans kunde huggaren både fälla och kapa trädet och nu endast använda yxan för kvistning.
Sågkamraten: huggarens vän Sågkamraten var ett hjälpmedel som började användas med timmersvansen kring 1920. Den bestod av en fjäder, som i ena änden var fäst i sågens handtag, medan den andra änden hakades i trädstammen. Fjädern hjälpte till att dra tillbaka sågen åt huggaren och blev populär, då den var kraftbesparande. Stocksågen fanns jämsides kvar, och användes särskilt vid fällning av grov skog. För fällning och kapning av klenare träd, började man använda bågsågen vid sekelskiftet. Bladen var breda och spändes i en träbåge. Barkspadar började användas under 1860-talet. Virket måste vara barkat, för att kunna torka före flottning. Barkspadarna var till en början hemsmidda och klumpiga. Snart fick de smidigare form och började tillverkas industriellt. Handbarkningen upphör Omkring 1960 kom de första barkningsmaskinerna. Dessa var flyttbara och drevs av en traktor. De ställdes upp vid avlägg, dit virket kördes fram. Med barkningsmaskinerna upphörde handbarkningen. Denna var slitsam och synnerligen arbetskrävande, då den tog lika lång tid som fällning, kapning och kvistning tillsammans! När flottningen lades ned upphörde barkningen ute i skogen. I Dalarna flottade man sista gången 1970. Numera sker barkning vid industrin, där barken tas om hand som energiråvara. Timmersaxen innebar en klar arbetsförbättring för huggarna och körarna. Den lär ha konstruerats i Idre 1883 och fick allmän användning från 1890- talet.
|
|
|
Skogshuggarens redskap: yxa, timmersvans och barkspade. Foto: Anders Sten. |
|
| Sector; en riskabel motorsåg Strax före 1920 försökte man sälja motorsågen ”Sector”. Denna bestod av en triangelformad ram, runt vilket ett ändlöst sågblad roterade. Motorsågen krävde två mans betjäning. Sector fick liten användning, då den var föga driftsäker och riskabel att använda. Mekaniseringssträvandena upphörde med 1920-talets lågkonjunktur. År 1921 sänktes skogsarbetarnas löner med 21 % ! Först mot slutet av 30-talet fanns intresse för effektivisering igen i skogen, till en början med bättre handredskap och skötsel av dessa. De första, någorlunda användbara motorsågarna, kom från USA i slutet av 1940-talet. De var bensindrivna tvåmanssågar som vägde runt 40 kg. Sågarna var endast lönsamma att använda i mycket grov skog. Det skulle dröja till 1950-talet innan motorsågen gjorde sitt intåg i skogarna på allvar. Nu kom de första enmanssågarna; tunga, klumpiga och dyra i inköp. Därför ägdes de oftast av arbetsgivarna, som hyrde ut dem till sina huggare. De hade flottörförgasare, som gjorde att svärdet eller förgasaren måste vridas 90 grader vid övergång från fällning till kapning. Så småningom utvecklades sågar med membranförgasare som är okänsliga för hur motorsågarna lutas. När sågarna blev alltmer lätta, blev de mer användbara, och fler och fler huggare kunde köpa egna motorsågar. Genom senare avtal håller numera arbetsgivarna med motorsåg.
|
|
|
Fällning med tvåmansmotorsåg år 1948. Foto: Sven Berg, STORA. |
|
| Farliga motorsågar som kastade. Motorsågen är ett farligt redskap. De första enmanssågarna var mycket otympliga och kastade därför lätt. Många olyckor inträffade, ibland med dödlig utgång. De många olyckorna tvingade fram säkrare kedjor, kedjebroms, kastskydd, hjälm samt skyddskläder. Äldre sågar vibrerade så att skogsarbetare fick ”vita fingrar”, beroende på cirkulationsrubbningar i de finare blodkärlen. Avsaknaden av hörselskydd orsakade hörselskador. Trots alla förbättringar är motorsågen ett farligt redskap, som ej får användas utan utbildning. Dagens lätta sågar med kort och smalt svärd kan användas för fällning, kvistning och kapning. Yxan, som varit med från början, behövs ej längre. Dagens huggare använder motorsåg, brytjärn med vändhake, lyftkrok eller liten timmersax, samt måttband. Skogshuggarna representerar dock ett utdöende yrke. Helmekanisering med skördare har tagit över.
|
|
|
|
|
|
All text & bild på denna sida är från guideboken om Siljansfors skogsmuseum & järnbruksminne |
|
