Tjärbränning sker i en tjärdal. Vanligen bygger man en tjärdal som en trattformig, rund grop, ingrävd i en slänt. Tjärdalens konstruktion framgår av figur nedan. Botten täcks med ett lager av näver, takspån, granbark el dyl så att tjäran kan rinna till tjärdalens lägsta punkt. Där finns ett hål och under detta en urholkad stock, skon, där tjäran samlas. Avtappningshålet hålls stängt med en träplugg, tills tjäran börjar rinna, för att hindra tjuvdrag in till veden. Genom en ränna från skon, samlas tjäran i lämpliga kärl, förr ofta i laggade ämbar, som tömdes i större trätunnor.

För att framställa tjära krävs virke från kådrik gammal tall, kallad tjärved eller töre. Kådrik tallved erhöll man från gamla stubbar, eller från katade tallar. Katning innebar att man skyndade på tallens naturliga förmåga till ansamling av tjärämnen. Man barkade levande tallar med en yxa från stubben och så långt man nådde upp. På stammens nordsida sparade man ett barkstråk, livranden, på någon decimeters bredd. På så sätt höll man tallen vid liv tills den katade delen hunnit bli starkt kådaktig. Endast den katade delen av tallen användes för att göra tjärved.

Tallvirket huggs först till fina bitar. Dessa staplas, som bilden visar, i tjärdalen tätt i solfjädersform med ett varv ovanpå det andra. Tjärveden täcks sedan med torvor, för att syretillförseln under förbränningen skall kunna regleras. Tändningen sker runt tjärdalens kanter. Elden äter sig genom veden utifrån och inåt. Veden innanför kolningszonen hettas upp. Tjäran svettas ut och rinner mot tjärdalens botten. Principen bakom tjärbränning är densamma som för kolning i ugn. Som en biprodukt får man träkol, som anses ha speciellt goda egenskaper för smide.

All text & bild på denna sida är från guideboken om Siljansfors skogsmuseum & järnbruksminne

Tillbaka till kartan