Ett säsongsarbete

För skogsbruket runt Siljansfors fick flottningen på Jugån och Ryssån stor betydelse sedan brukstiden upphört. På 1960-talet började man mer och mer transportera virket med lastbil. 1970 flottade man för sista gången i Dalarna. Flottningen var arbetskrävande och sysselsatte många personer. Flottarna var till största delen säsongsanställda småbrukare och skogsarbetare. Skogsarbetet slutade på vårvintern och då skulle allt virke vara framkört till timmeravläggen, upplagsplatserna vid vattendragen.

Flottningen, en bråd tid

Lämpliga vattendrag gjordes i ordning genom att strandskoningar, timmerledare, flottningsrännor och dammar anlades. På våren vidtog en bråd tid med att flotta timret nedför vattendragen. Här och där bildades bröt, där virket stockade sig. Lossningen av bröt var farligt och orsakade svåra olyckor. För att kunna flotta timret över sjöar samlades det inom länsar och bogserades vanligen med spel, annars med båtar. Vid skiljen samlades virket för sortering på rätt ägare.

”Flottaryrket, hårt och farligt, med ett romantiskt skimmer”

Rumpning innebar att man efter själva flottningen samlade upp och flottade ned det virke som fastnat längs vattendragens stränder. Vid Mora-Noret låg ett skilje för sågverken i Mora. Fastän flottningsyrket var hårt och farligt, var det ett fritt yrke som hade hög status med ett romantiskt skimmer. Jugån ingick i Dalälvens flottningssystem, där den var biflottled. Flottningen här pågick fram till 1965. Här under f d gamla landsvägsbron vid Nybruket, liksom under spången vid masugnen, har vi rekonstruerat de timmerledare, som man byggde för att skydda bron under flottningen. Timmerledarna minskade risken för brötbildning.