Den tidigaste utbyggnaden av bruket skedde huvudsakligen uppströms masugnen. Men på 1780-talet anlades Nedre Hammardammen, där bl.a en hammarsmedja byggdes. Denna brann ned år 1806, och en ny uppfördes på samma grund. Byggnaden revs 1831 och en ny modern anläggning byggdes i storlek 35 x 11 meter med en höjd av fyra meter. Den innehöll två stångjärnshammare samt en smälthammare och fyra härdar för tysksmide. Den har tidigare kallats ” spiksmedja”. Något belägg för att här har tillverkats spik har ej påträffats. Sådan tillverkades däremot i spiksmedjan vid Knipphammardammen.

”En Blåsmaskin som gagna alla Eldstäderna i Smedjan”

Vad som finns kvar idag är väggarna till ett maskinhus. I detta installerades år 1835 ” en stor Widholms Blåsmaskin som genom rörledningar gagna alla Eldstäderna i Smedjan”. Maskinhuset och smedjan med utrustning värderades vid en brandsyn år 1839 till 4 767 Riksdaler Banco. Värdet av denna anläggning åsattes högre värde än den år 1830 nybyggda masugnen, som tillsammans med rostugnen värderats till 4 584 RdB. Brukets högst värderade anläggning låg således här. Vattenkraft till maskinerna fick man genom en ränna från dammen som låg vid den närbelägna bron över Jugån. Över den gick landsvägen mot Mora. På 1850-talet genomfördes ytterligare moderniseringar. År 1853 installerades här två franchecomté-härdar och en lancashirehärd. Det tidigare tysk- smidet med sina härdar övergavs. Alla tre typerna bygger på en oxidationsprocess, färskning, som minskar tackjärnets kolhalt och åstadkommer en smidbar produkt, välljärn.

Enbart lancashiresmide

Efter tester i samarbete med Fagersta bruk bestämde man sig för att enbart fortsätta med lancashiresmide. Metoden kan beskrivas i följande moment:.

1. Kol fylls på i härden. Tackjärn placeras på kolbädden och blästern dras på. (2 min).
2. Tackjärnet smälter och droppar genom blästerns syre. Kisel och mangan i järnet oxideras. Smeden håller med spett forman (inblåsningen) ren. (15 min).
3. Järn och slagg blandas med varandra varvid kolet i järnet oxideras. Blandningen av järn, slagg och träkol kommer i ” kokning”. Under kolet bildas klumpar av järn med låg kolhalt, färskor. Omröring sker med spett. (12 min).
4. Färskorna förs med spett upp till focus av forman där hettan är störst. (12 min).
5. Färskorna smältes i formans focus och droppar ner genom kolen till härdens botten, den sk sulan av genomfärskat järn.( 20 min)

Hela processen tar ca en timme. Den färdiga smältan renas från slagg och förs över till hammare, där den befrias från skrot, hamras ut och delas i smältstycken. Dessa upphettas i den särskilda räckhärden. Sedan räckes järnet under räckhammare till stångjärn. Järnet levererades huvudsakligen som stångjärn med noga bestämda mått: 1 7/8 tum i bredd, ½ tum tjockt och 7- 7 1/2 aln långt. Ett platt stångjärn med Siljansfors stämpel finns i vår utställningslokal ”Logen”. Brukets privilegier för stångjärn upp- gick år 1844 till 2 700 skeppspund bergsvikt per år, motsvarande 403 ton. En del av produktionen vidareförädlades i brukets egna knipphammar- och spiksmedjor. Även plåthammare fanns under en tid. Huvuddelen såldes som stångjärn.

Egen järnmanufaktur

Den egna järnmanufakturen bestod av smidd spik, redskapsjärn, hästskor, spadar, yxor mm. En timmerbila med både Siljansfors och Långö bruks stämpel finns i museets samlingar. I knipphammarsmedjan tillverkades knipp- och bandjärn. Knippjärnet var ett smalt fyrkantjärn med upp till åtta alnars längd. Det såldes i knippor med nio stänger i knippan

All text & bild på denna sida är från guideboken om Siljansfors skogsmuseum & järnbruksminne

Tillbaka till kartan