En kolmila kräver dygnetruntpassning. Därför måste kolaren själv bygga en bostad ute i skogen i närheten av de milor som han kolade. Av praktiska skäl förlades kolarkojan bredvid en av milorna. Kolaren placerade oftast kojan så att milan kunde ses genom fönstret eller dörren. Typen av koja berodde på om kojan skulle användas mer än en säsong samt på kolarens personliga krav på sin bostad. En välbyggd koja, som den här, var varm och trivsam. Härden, den öppna eldstaden, sörjde för en behaglig värme och dragfri luftväxling. Oftast byggdes kolarkojan för två personer, vilket var nödvändigt vid tändning och utrivning. Kolaryrket krävde ansvar och stor yrkesskicklighet. Ofta kombinerade kolaren sitt yrke med att vara småbrukare. Ibland var kolaren arrendator med skyldighet att utföra kolning i viss omfattning. Den normala säsongen för kolning var höst och förvinter. En kolare behövde vanligen kola fyra till sex milor på en säsong för att få en hyfsad inkomst.

Utrivning av milan

När milan är färdigkolad kan den antingen varmrivas, (på sina håll kallat bröllop) eller dämmas. Vid varmrivning tätas stybben och milan får stå något dygn för att svalna under bevakning. Vid rivningen tog man gradvis bort stybben med början högst upp. Kolaren rev ut kolet med en utrivningskrok. Han spred ut kolet för att kontrollera att ingen glöd fanns kvar. Glödande kol släcktes med vatten, ett arbete som ofta gjordes av kolarens hustru och yngre barn. När inga glöd fanns kvar, använde kolaren en kolharka. Det var en kratta med långa pinnar, med vilken han krattade in kolen i ett kolfat. Han bar sedan kolet till en kolhög vid sidan av kolbottnen. Arbetet var mycket sotigt. Kolhögen måste sedan vaktas något dygn. Glöd kunde finnas kvar och antända allt kol.

Stybben tätas noga

Vid dämning gjordes en noggrann tätning av stybben, när milan var färdigkolad. Kolaren tog bort alla ytliga bränder (okolad ved) och fotknubbar (de stumpar som ej kolat vid milans fot). Därefter rensades stybben från allt grövre material och milan jämnades till. Sedan vattenbegjöts milan tills stybben liknade en tjock gröt. Slutligen packade man stybben noga med en milklubba. Om tätningen var riktigt gjord kvävdes all glöd genom syrebrist. Milan kunde sedan stå oriven tills man kunde köra ut kolet på vintern.Dämning användes dock mera sällan. Vid kolbottnarna fanns sällan tillgång till de stora vattenmängder som krävdes. När den dämda milan skulle rivas var den snötäckt och stybben tjälad. Man fick därför spetta loss sjok av stybb med ett spett. Med ett kolfat lastades kolet direkt i en kolskrinda, även kallad kolryss.

Kolskrindor av kluvna granvidjor

Kolskrindorna gjordes så lätta som möjligt. Ofta flätades de av kluvna granvidjor på en stomme av björkvirke. Med en normalstor skrinda kunde man lasta en och en halv till två stigar, eller läster, kol. En stig var vanligen 20 hektoliter träkol. Körarna kopplade ofta till en mindre skrinda med ett par mellanskaklar. Ovanpå skrindan brukade man placera trälemmar för att öka lasset. Från kolningsplatser i skogarna runt Siljansfors ledde enkla vintervägar, fram till brukets kolhus. Där kördes kolet upp på en träbrygga och tippades.Volymen fastställdes av en kolmottagare. Om flera kolforor färdades efter varandra talade man om ett koltåg. Efter brukets nedläggning var Ryssåns järnvägsstation en stor uppsamlingsplats för träkol. Den låg tre kilometer från Siljansfors mot Mora. Även transporter på pråmar över Siljan har förekommit.