År 1855 såldes Siljansfors bruk. En av de nya delägarna, Gustav Svedelius, blev bolagets disponent och bosatte sig i Siljansfors. Nu intensifierades de upprustningar som påbörjats under 1830-talet. Bolaget satsade stort på att åstadkomma en modern anläggning. Av de mera osäkra investeringar som gjordes, torde satsningen på produktionen av götstål ha varit den mest vågade.

1856 hade engelsmannen Henry Bessemer uppfunnit ett nytt sätt att förädla tackjärn till stål, kallad bessemerprocessen. Den bygger på att luft pressas genom smält tackjärn, varigenom i järnet ingående kol minskas genom oxidation med luftens syre. Men det var först genom experiment vid Edske masugn vid Hofors som Göran Fredrik Göransson lyckades göra metoden praktiskt användbar. Han framställde det första användbara bessemergötet 1858. Som det tredje bruket i Sverige startade Siljansforsbolaget en götstålsprocess bara tre år senare. Men bessemermetoden blev inte framgångsrik förrän på 1880-talet, då den kände uppfinnaren Gustav de Laval fick patent på ugnens silbotten.

För att få vattenkraft till blåsmaskinen grävdes en drygt kilometerlång kanal från Carlshammar- dammen strax nedströms sjön Jugen. Kanalen avslutades med en 200 meter lång tub, varvid fallhöjden blev cirka 20 meter. En teknisk nydaning såg också dagens ljus vid bruket: turbindrift för blåsverket istället för vattenhjul.

Genomskärning av fast bessemerkonverter från 1858, enligt en replik vid Edske masugn.

Konvertern har rund form.

Vid A hälldes 700 -1000 kg smält tackjärn.

Genom ringtrumman C och 12 smårör E leddes luft in vid ugnens botten.

Rök och gnistor släpptes ut via skorstenen B .

Blåsningen av tackjärnet pågick i 10-15 minuter. Därefter kunde man tappa det färdiga stålet genom öppningen D i en behållare, en sk skänk. Ur skänken göts stålet i formar, sk kokiller.

Tillbaka till kartan